...sista äventyret
...i den här bloggen. Adjö till alla Lauras läsare som har hittat hit! Och några avslutande ord om vad som hindrat mej från att sitta flitigt och blogga vid min dator.
Först var det Englandsresan. Jag hamnade mitt i det som BBC kallade den värsta snöstormen på 18 år! Tåg och busssr stod stilla, skolor var stängda och folk kom inte till jobbet! Katastrofrubriker i media! Och där satt jag på Strand hotel Palace (och funderade på hur jag skulle ta mej till Shaftesbury 25 mil därifrån- jag hade kommit till England för att göra en intervju och den skulle banne mej göras om jag så skulle åka kälke dit! Folk rekommenderades på teve att hålla sej inomhus, men jag traskade tappert ner i lobbyn och kikade ut.
Jag som bott i Norrland ett antal år trodde inte mina ögon. Snölagret var ca 7 cm! Det höll redan på att tina till en hal sörja - spadar, kvastar el dylikt tycktes man inte hålla sej med i detta land. Överallt stod folk och fotograferade snön, i parkerna rullade vuxna och barn snögubbar under tjo och tjim. Och jag gick till Waterloo station och hittade min fotograf och vi kryssade oss med lokaltåg till den lilla staden och träffade den fantastisk författaren Fay Weldon och hennes man. Om det mötet får ni läsa i tidningen "Vi läser" om ett par veckor.
Ja, sen var det då mötet med några hundra bönder som skulle ha medalj för att de levererat prickfri mjölk i 23 år - konungen delade ut, jag skulle hålla tal, ett udda uppdrag som jag inte kunde motstå, f d bondmora som jag är. Jag vet vilken oerhörd arbetsinsats som ligger bakom en sådan prestation och det lilla stela tal jag skrivit brydde jag mej aldrig om att hålla - det var inte svårt att tala direkt ur hjärtat. Konungen såg snäll ut, Silvia var parant i sin dräkt men vackrast var de kvinnliga bönderna i folkdräkt från olika håll.
Sen skuttade jag iväg hem till min gode vän kompositören och vi kämpade vidare med radiomusiklen Grabben i graven bredvid. Och kvällen därpå träffade jag en pigg och alert publik på Huddinge bibliotek.
Nu har jag varit hemma ett par dagar och karvat lite i en gammal novell och ljugit ihop ett par skrönor till helgens berättarfestival i Härnösand. I morgon bitti drar jag till Umeå där det är BÅDE litteraturfestival och folkmusikfestival!
Jag önskar er alla en trevlig vår och tackar för uppmärksmheten. (Ja, om ni läst så här långt har ni varit uppmärksamma...)
Myrstacken
Känner mej som en myrstack just nu, med tusentals myror på väg åt olika håll. Jag gör för många saker samtidigt håller föredrag om de böcker jag skrev i fjol - med bilder - , avslutar en deckarnovell till en julantologi som kommer om ett halvår, skriver krönikor, träffar journalister, läser korrektur på ett kapitel till boken Min mormors historia som kommer i vår, skriver på en radiomusikal och ett reportage om engelsk författare, reser hit och dit - var med och invigde ett jättefint kulturhus i Broby i lördags - talar inför kvinnliga företagare om mitt misslyckade försök som bokhandlare och inför historieintresserade på koggenmuseet i Malmö om trälar och trollkonor på vikingatiden, ska till Stockholm igen och snacka på bibliotek - och ska hålla tal på måndag när hans majestät konungen delar ut guldmedalj till bönder som levererat prickfri mjölk! (DET ser jag verkligen fram emot!). Allt under samma vecka...Och det var bara i yrkeslivet.
Dessemellan måste jag umgås med familj och vänner, gå på bio, leka med barnbarn, spela med min orkester och laga middag åt mitt författargäng. Nästa vecka ska jag dessutom inviga en folkmusikfestival i Umeå, delta i en berättarfestival i Härnösand, prata om Radio Ellen i Kalmar och besöka biblioteket i Uddevalla....
Detta beskriver jag inte för att visa hur duktig jag är - ånej, livet var bra mycket stressigare när jag var heltidsarbetande småbarnsmamma. Alla de här grejerna tar ju inte mer än en vanlig arbetsvecka.
Nej, jag räknar upp det som en liten ursäkt för att jag inte hinner blogga så mycket..
Författarorkestern...
katastrof?
Lite tunnsått på bloggen igen? Det kommer det nog alltid att vara där jag bloggar - man har ju ett litet liv att sköta vid sidan av! Och den senaste veckan har jag skött det i "snökatastrofens" London. Jag var i landet för att intervjua känd brittisk författare åt ett svenskt litterärt magasin. Jag kunde inte motstå uppdraget eftersom det var en av mina favoritförfattare (ännu så länge måste det vara lite hemligt vem) och hur ofta får man tillfälle att träffa sådana? Jag hittade ett billigt flyg och tog in på det anrika Strand Palace hotell ett stenkast från Trafalgar Square och kanske tror ni då att jag skred omkring i största lyx under kristallkronor på marmorgolv? Ja, det gjorde jag alltså men hotellet är billigt (700 för ett enkelrum för man vara nöjd med). Kilade genast upp på Covent garden runt hörnet, den roligaste marknad jag vet därför att där finns allt från kitsch och tingel tangel till exklusivt och dyrt. Nånstans står alltid en grupp skådespelare eller musiker och gör skojiga saker under mängdens jubel, den här dagen var det ett gäng vansinnigt skickliga unga musiker som spelade klassiska hits samtidigt som de skuttade som getter runt sina instrument, bas och cello, och dansade vals med fiolerna. Jag hade verkligen inte tänkt köpa något men kunde inte motstå en t-shirt med inbyggda batterier som reagerar på ljud med färgsprakande staplar.Jag intalade mej själv att jag skulle ge den i present till nån men jag misstänker att jag kommer att ha den sjäv... Nå dagen därpå skulle jag och en fotograf iväg 25 mil till författarens hem. Och då var det SNÖKATASTROF! Det hade fallit mera snö än på arton år! Tåg, bussar och till och med tunnelbanan stod stilla! BBC sände upphetsade väderleksrapporter hela dagen - inga andra nyheter trängde igenom - skolorna var stängda och de flesta arbetsplatserna också, överallt stod folk och fotograferade snön med sina mobiltelefoner...Överallt? Snö? En norrlänning skulle skrattat läppen av sej! Det handlade om EN DECIMETER snö, som snabbt förvandlades till brunt slask på gatorna. Okej, de tycks inte ha vare sej skyfflar eller snöskrapor och jag missunnar inte folk en fridag men vi som skulle iväg med tåg fick ju problem. Vi lyckades i alla fall kryssa iväg med små lokala transporter och författaren skickade en vän som hämtade oss med bil och halkade omkring på motorvägen en timme med oss till slutdestinationen. Och där väntade oss ett äventyr...men artikeln om det ska jag skriva nu så nu hinner jag inte mer idag!
grabbarna i gubbkepsarna...2
...är alltså min son (en av tre) och hans son (helt unik) Den lille är två år och har redan tonårsfasoner. Han rapade sin faster rakt i ansiktet och sa belåtet: "Du ville ha den!"
Grabbarna i gubbkepsarna..
Rowlingdrömmen
(Det här inlägget -ungefär - skrev jag igår men det seglade iväg i cyberrymden när jag kom på den fåniga iden att försöka sälja min vackra gamla soffa som jag inte har plats med, och lägga in en bild av den. Bilden la sej på tvären över inlägget och tydligen tog jag bort alltihop när jag försökte jaga iväg den...)
Det handlade i alla fall om den där drömmen som så många har idag, Rowlingdrömmen: Jag skriver en bok och blir upptäckt av någon och innan jag vet ordet av är jag berömd, firad och miljonär...Drömmen är särskilt vanlig bland folk som, liksom Rowling när hon skrev Harry Potter, har ont om pengar. Att starta eget företag, en liten restaurang, en salong, en bilverkstad, går inte utan ett rejält startkapital. Alltså drömmer man om det stora författarklippet. Går skrivarkurs, tar ut semester...
Drömmen har bara ett problem. Den har uppfyllts för Rowling men inte så värst många andra...
Det är så här:
Om en bok säljer 3000 ex i hårda pärmar räknas det som en hyfsad upplaga. För detta får författaren kanske 80 000 om han/hon är bra på att förhandla och har eget företag, och kanske 20-30 000 till OM det blir en pocketutgåva. Och nu talar jag om romaner som det tar minst ett halvår på heltid att skriva.(Om man har råd att ta sig den tiden) Summan är brutto, du får knappt hälften i handen. Det motsvarar vad studenter får i studielån ungefär. Under ett halvår.
Eftersom de flesta förlag är i branschen för förtjänstens skull vill de gärna att du skriver deckare eller chick lit eller annat säljbart. Du kan ha skrivit en epokgörande diktsamling i nobelprisklass men du blir refuserad ändå för diktsamlingar säljer knappast mera än tusen ex, (förutom några få högt älskade lyriker). Bara småförlag med eldsjälar satsar på okända diktare, eller debutanter. Säkra kort, kända namn, sensationer gäller.
Antag att du i alla fall får en bok publicerad. Du sitter skär om kinderna och väntar på recensionerna. Och du lär få vänta - och kanske ska du vara glad för det. Du kan råka ut för en av de moderna kritiker som bygger en karriär på att vara hånfullt nedlåtande eller bara jävliga, och inte alla har läst mer än baksidestexten. Rikstidningarna ägnar sej åt utländska titlar, konst, balett och nya datorspel. Sen skriver nån i DN hånfullt att i år har det inte kommit ut några bra böcker i Sverige, inte. (Läste ni DN vid nyår?)
Nu gnölar jag som ni förstår inte riktigt för egen del. Jag hade turen att hamna på ett förlag (Alfabeta) som satsar på böcker förläggarna gillar, oavsett säljprognoser. (Grabben i graven bredvid blev först refuserad på flera förlag - nu finns mina böcker på 22 språk...). Men jag är ofta glad att jag debuterade innan säljsiffrorna blev förlagens viktigaste drivkraft.
Med detta vill jag inte slå ner blivande författare, bara säga detta: a) om du blir refuserad behöver det sannerligen inte betyda att din bok är dålig, och b) Det är ont om Harry Potter och DaVinci-koder.
Konstruerad verklighet?
Har just varit och sett Ruben Östlunds film "De ofrivilliga" och är klart omtumlad. Det är en mycket märklig film, som en mängd hopklippta små dokumentärer med verkliga människor. Hur är det bara möjligt att få ett grabbgäng eller två tonårstjejer att vara så mycket sej själv? Jag tror jag satt med hängande haka och bara stirrade tills jag stördes av att någon inte stängt av sin mobiltelefon. Jag rynkade pannan och fnös. Mitt sällskap buffade mej i sidan och naturligtvis var det MIN mobil som lät...Så jag trevade hysteriskt i väskan och då hördes den ju ännu högre och började lysa och TILL SLUT fick jag tyst på den men jag hade förstås inte stängt av den, så personen i andra änden fick lyssna en lång stund till dialogen på filmen. Och medan jag rotade i väskan hade jag hällt ut plånboken på golvet och hela nästa dag gick åt i ångestfull väntan på att biografen skulle öppna så jag kunde få komma in och leta efter den. Men allt ordnade sej till slut!
Jag såg filmen tillsammans med en vän i filmbranschen och vi hade sedan en livlig diskussion om vad som gör en film bra. Han gillade den också men såg en del konstruktioner och konstiga kameravinklar som inte stört mej. Okej, i en vanlig hollywoodfilm kan man ofta se manuskonstruktionen enligt formulär 1 a eller möjligen 1 b och det är tröttsamt i längden. Men måste konst till varje pris spegla eller tolka verkligheten rakt av? Det måste vara en filmskapares eller författares rätt att konstruera historier som driver fram en poäng eller skapar en särskild stämning även om konstruktionen lyser igenom. Jag menar, det är vad berättare hållit på med i årtusenden.
Östlund lyckades med konststycket att göra verkligheten till en underhållande skröna utan att den tappade i trovärdighet och man kan bara beundra. Jag KÄNNER folk som den där politiskt korrekta lärarinnan i filmen som inte fattar varför alla avskyr henne.
Såna där dagar...
...har väl alla haft? De börjar med att det ringer, man trevar efter telefonen som någon burit i väg med, hoppar upp, snubblar på hunden slår sej gul och blå och välter tekoppen på sängbordet så att kallt te rinner ut i nya låneboken och den dyra keramikkoppen ligger i bitar. Telefonen ringer och ringer och man följer signalen och hittar telefonen i samma ögonblick som den tystnar. "Dolt nummer", säger displayen. Det brukar betyda att nån vill kränga ett telefonabonnemang så man suckar och håller på att bli på dåligt humör, till och med hunden är förbannad och glor uppfordrande på en och lägger bakbenen i kors. Så då kastar man på sej ett plagg och släpar henne runt kvarteret och går hem och sjunker lättad ner i badkaret och JUST då ringer det igen. Alla mattor blir blöta medan man letar efter telefonen och det är mycket riktigt Telenor som familjärt kallar mej "Vera", mitt andranamn ("Hejsan Vera, har du en bra dag idag?") och de ger sej inte i första taget. Sen fortsätter hela dagen sådär. Proppar och lampor går och man har inga nya, skrivaren håller på att få slut på svart bläck och alla dokument ser ut som modern konst, diskmaskinen förstår inte sin uppgift utan gör disken smutsigare, tidningen kommer inte alls men posten bjuder på en skur av räkningar. Dagen slutar med att man inte hittar tevezappen och i letandet river ner en blomkruka och nånting är fel med elementen och det är 14 grader i sovrummet.
De två dagar som just passerat var sådär, fast värre. Jag kom hem från en utlandsresa och fann att det varit inbrott i huset. Fräcka typer hade slagit sönder ett fönster och tagit sej in, eldat en brasa, druckit upp min whisky och av nån anledning slagit sönder mitt barnbarns trumset (fast det är både hans föräldrar och jag i smyg lite glada över). Och medan jag sopade glasbitar och aska upptäckte jag att jag nog tappat pass och nycklar på resan och det är inte bra att tappa dem samtidigt, det är att direkt bjuda in till nya inbrott när de vet adressen. Så jag var effektiv och ringde glasmästare och låssmed och JUST när de bytt fönsterglas och installerat nya lås hittade jag både nycklar och pass och hade alltså bytt lås i onödan men i nervositeten hade jag i stället lagt bort plånboken med kort och leg så jag spärrade korten och JUST då hittade jag plånboken och telefonen ringde hela tiden och mejlboxen var full medan jag rusade jag iväg till tåget för att åka och hålla ett föredrag och JUST DÅ var det totalstopp för alla tåg i Sydsverige och alla taxibilar var förstås försvunna. Jag slogs brutalt med en okänd person om en udda taxi som for förbi -jag vann, och satte mej i bilen som visade sej vara en friåkare med tredubbla taxan som dessutom tycks ha dragit 6000 från mitt konto i stället för 600. Kom fram flåsande och halvgråtande i en gammal tröja med askfläckar och blodiga plåster efter alla glasbitar jag stigit på och tagit i - och JUST DÅ vände hela dagen, för de trevliga kvinnorna i Miljonklubbensom jag skulle hålla föredrag för placerade mej i en fåtölj, trollade fram ett glas vin och talade lugnande till mej. Och sen hade vi ett trevligt samtal och de körde mej hem! Så kan det också bli - och det här berättar jag bara för att ni ska förstå att jag är inte en sån person som hinner blogga varje dag. Det var tre dar sen sist och jag inbillar mej inte att ni sitter vid datorerna och trummar med fingrarna och väntar på mina bloggar, men nåt slags ordning får det ju vara!
I morgon ska jag inte svara i telefonen förrän jag är fullt vaken...
Blogg?
Kära besökare! (läsare? lauraprenumerant? )
Här ska bloggas! Jag är numera i smyg lite stolt över att jag bloggar. Det känns fräscht och ungdomligt, ungefär som att vara vegetarian, göra high five och tågluffa. Länge visste jag inte alls vad "blogg" var för någonting, hade en vag känsla av att det var något som ungdomar höll på med (en del spelade blodiga våldsspel, andra visade brösten i webkamera...)Helt fel alltså. Bloggandet är en egen värld av tankeutbyte, demokrati råder och det finns något för alla smaker. Det är också fritt fram för förföljelse och smutskastning och ännu har ingen kommit på hur man ska skilja goda texter från dåliga utan att tillsätta en övervakningskommission som är lika stor till antalet som de övervakade. Jag tror att jag kommer att erbjuda en tanke eller två och smutskasta lite snällt och fredligt ibland.
Hur många fria forum (fora) finns det egentligen för en person utan kontakter i medievärlden? Insändarsidor för all del, om man kan uttrycka sig klatschigt och kortfattat. Radions Ring P1. Jag var en av fem-sex programledare de allra första åren när det programmet startade och det var ganska speciellt. Jag jobbade då på P 1 i Umeå, huvudsakligen med programmet freja! Ute i korridoren utanför ring P1- studion satt en producent och några medhjälpare som tog emot samtalen, gjorde ett urval och meddelade mej via en datorskärm vem som ringde och vad den personen ville prata om. Sen var det bara att andas in och ta emot de mest skilda samtal i direktsändning. "Urvalet" som gjordes på förhand var inte så strängt, ämnena skulle blandas lite och så hade vi en svart lista som upptog namnen på sådana som ville skrika "pitt" eller som kommit med flera gånger eftersom de ringde oavbrutet. Och just min - manlige- producent var noga med att alltid släppa fram samtal från kvinnor först, för då blev det balans. Han hade upptäckt att om män fick utbreda sej i de första samtalen ringde inga kvinnor den dagen. Intressant - är det så att vi inte vågar ge män svar på tal, eller tror vi oss inte om att behärska deras ämnen? Hur som helst - det var en dans på slak lina att vara programledare och att ibland avstyra de värsta rasistiska eller sexistiska utgjutelserna utan att direkt förolämpa någon. I nödfall fick man göra ett "skära halsen-tecken" till teknikern som då drog ner uppringarens ljud i en paus då han drog efter andan, och sedan kunde jag dra en vänlig harang om att "jaha, så tycker du och därute finns det säkert de som tycker annorlunda, tack i alla fall Gunnar för att du ringde till Ring P 1!" -när Gunnar redan satt bortkopplad och förmodligen vrålade svordomar vid sin telefon. Men tråkigt var det aldrig, jag lyssnar än idag men ibland rodnar jag ända ner på ryggen när en del vältrar sig i reaktionära klyschor.
Jag har redan provbloggat lite på "Bokcirklar" och det var intressant men det hade sina fällor; den ena var att man skrev så långa bloggar att man inte riktigt orkade hålla på så ofta. Det andra var att det var så intressant att chatta med dem som skrev kommentarer att det urartade till långa nät- kafferep som man egentligen inte alls hade tid med. Jag ska undvika dessa fällor här genom att inte skriva alltför långa drapor, och ni får inte vänta er alltför långa svar. Man har ju ett litet liv att sköta vid sidan av.
Vad ni INTE kan vänta er på denna blogg är make up- och klädtips. Dels är jag usel på make up, dels har jag en något udda smak...Har visat mej en hel månad i en tretti år gammal Gunilla Pontén-klänning som jag hittade längst inne i en garderob - någon gav mej den på sjuttitalet att använda som mammaklänning. Det säger mycket om Pontén att den är så udda att den fortfarande känns helt modern! Men den är en raritet, inget tips.
Författandet ska jag också blogga lite om, det är väl främst på grund av det jag blivit inbjuden att blogga. Men inte idag! Vi hörs!
